Det fanns två alternativ: att ligga i sängen och stirra i taket eller sitta i soffan och titta in i bokhyllan. Med huvudet på kudden kom ofta strofen ”Vila i nåden, bli helade i den”i mina tankar.
Trots avsaknad av nästan all aktivitet var energin slut vid tretiden på eftermiddagen med en mental dipp som pricken över i:et. Ovissheten kring när eller om det skulle bli bra var värst, tankarna snurrade och oron likaså. Sakta gick det framåt och efter tre veckor kunde jag läsa utan yrsel. Glädjen var stor och en onsdag slukade jag nästan en hel bok. Det kändes som ett mirakel, men gav bakslag. På torsdagen var alla symptom tillbaka: huvudvärk, yrsel och illamående. På måndagen skulle jag börja arbeta heltid igen, men misstänkte att det inte skulle fungera. Det blev ett nytt läkarbesök. Att jag blivit bättre förklarade läkaren med det som kallas neurologisk plasticitet, att hjärnan lagar sig själv. Och att mina symptom kommit tillbaka berodde på att hjärnan behövde mer vila, så hon förlängde sjukskrivningen.
Efter fem, sex veckor kunde jag återgå till jobbet varvat med små vilopauser, men huvudvärken hängde likt regntunga skyar bakom pannbenet. Lördagen efter första arbetsveckan blev en vilodag och skyarna lättade. Men efter söndagsmötet i kyrkan och en lunch på Ikea-museet i Älmhult återvände den molande huvudvärken och även oron i själen. På måndagskväll träffade jag ett par som är förebedjare på Kanal 10. Hustrun berättade att hon för många år sedan fått hjärnskakning och en huvudvärk som aldrig ville ge sig. Men så hade hon fått förbön och plågan hade släppt. Frimodigt frågade jag om paret kunde be för mig. Mannen tog fram sin oljeflaska, smorde min panna och sedan bad de. Den kvällen släppte all huvudvärk och varken den eller de andra symptomen har kommit tillbaka. Jag är tacksam till Gud både för att han skapat hjärnan elastisk och för kraften i förbön.
