Livstidsdömde Björn: – Diktskrivandet gör att jag mår bra

– Vi befann oss i min lägenhet men jag var så drogad att jag inte minns vad som skedde. Jag hade varit vid dålig psykisk hälsa under fyra år innan händelsen, jag var som ett vrak, berättar Björn.

Björn säger att han aldrig har varit våldsam och kände inte igen sig när domen föll.

– Det var overkligt med ett sådant långt straff.

Mordet skedde för 15 år sedan och Björn berättar att det tagit tolv år för honom att kunna prata om det som verkligen hände. Under ett och ett halvt år började Björn minnas det som hände. Bilden av händelsen har växt fram genom minnesfragment som dykt upp med jämna mellanrum.

– Det tog lång tid innan jag kunde börja prata om det som skett. Jag upplever att cirka 30 procent av den version som kom fram i rättegången kan vara sanningen, säger han.

Våld, slag och diagnoser

Uppväxten för Björn var trasslig. När han var tolv år skildes föräldrarna och han minns att hans tillvaro redan innan skilsmässan var jobbig.

– Farmor var troende men efter skilsmässan förlorade jag kontakten med farmor och farfar. I skolan var jag mobbad och fick ta emot mycket slag, både där och hemma. Det hände så mycket på en gång och jag hade inte tid att bearbeta min livssituation.

Björn som idag är 45 år har fått diagnosen ADHD (hyperaktivitet) och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).

– Alla dessa symtom jag hade fanns inte som begrepp då jag växte upp. Men jag tror att diagnoserna spädde på och löste ut negativa saker i livet.

När Björn var 15 år blev han utsatt för ett nästan genomfört övergrepp. Han började jobba i restaurangbranschen där han blev introducerad i alkohol och droger.

– Jag hade så mycket dåligt inom mig att jag var chanslös och kom in i ett liv som ledde till missbruk, berättar han.

Alkohol och narkotika

När Björn var 17-18 år sprang han omkring på krogarna och när han var 19-20 kom narkotika in i bilden.

– Jag upplevde det första amfetamintillfället som positivt. Plötsligt kunde jag koncentrera mig och jag kände mig lugn och inte spänd.

Drogen prickade där den skulle, menar Björn, och sedan började han ”självmedicinera” sig.

– Missbruket tog över alltmer och jag har många gånger drogat mig till gränsen av medvetslöshet. Ett tillstånd jag inte har några minnen från.

Björn berättar att han vid ett tillfälle när han var fem år hamnade i medvetslöshet eller ett nära dödentillstånd då han drunknade på stranden i Frösakull i Halmstad.

– Jag upplever att det var ett tillstånd utanför det fysiska livet. Jag låg under vattnet och såg ett silverkristalliskt ljus som dansade hypnotiskt och hörde min pappa ropa på stranden.

Känslan Björn hade i kroppen var total befrielse och trygghet när paniken och skräcken lagt sig. Denna händelse har återkommit senare i livet och han har reflekterat över vad som egentligen hände.

– Jag har varit medvetslös många gånger i livet men har aldrig upplevt något liknande det som hände vid fem års ålder.

Fann en tro

Under åren har Björn sökt sig till kyrkan för samtal och även träffat psykologer som hjälpt honom. För tio år sedan fann han sin tro under en tid i isoleringscell.

– Efter fyra till fem år på anstalt blev tron alltmer viktig. Jag började känna en trygghet inom mig som jag inte visste fanns.

För cirka tre år sedan, berättar Björn, fick han en aha-upplevelse över livet och många pusselbitar hamnade på plats. Under en veckas tid pågick processen.

– Jag har fått ett helt annat sätt att tänka och vara. Nu tänker jag på hur andra ser på mig och att jag vill vara mot andra så som jag vill att de ska vara mot mig.

Björn konstaterar att det inte är helt lätt att utöva sin tro på anstalt eftersom det är en begränsad miljö, men att han går och samtalar med dem i kyrkan där han är.

Bibelläsningen är svår för honom eftersom han har haft svårt att koncentrera sig, men han lyssnar på cdskivor i stället.

– Jag har inte läst fem böcker under hela mitt liv och nu är jag 45 år, säger han.

Skriver dikter

Att skriva har inte heller varit lätt för honom men under de senaste åren har Björn börjat skriva dikter.

– Att skriva var för mig helt otippat. Men det blev som ett rop efter Gud. Jag börjar bara skriva och då kommer det upp saker ur mitt undermedvetna som jag skriver ner.

– Skrivandet har gjort att jag mår mycket bättre, det är som en pysventil utåt.

Efter tre års skrivande har det blivit flera hundra texter, en del musik och en godnattsaga för de små, berättar han. Drömmen är att få publicera sina texter på ett förlag, men han upplever sig begränsad eftersom han inte får använda digitala verktyg som exempelvis mejl.

– Jag har lidit långt mer än många under hela mitt liv så jag vet vad jag pratar om. I texterna berör jag hopp, sorg, förtvivlan, men också tro och kärlek.

Att skriva dikter har hjälpt Björn att lära känna sig själv och han upplever att skrivandet har fördjupat honom.

– Allt jag skriver är genuint äkta, säger han.