Amilia är född och uppvuxen i Dalarna. Idag bor hon, hennes man och två barn i Falun. Hon har utbildat sig till socionom och jobbar som enhetschef inom äldreomsorgen.

– Under min utbildning blev jag gravid med vår son Melker. Det var en vanlig graviditet utan komplikationer. Han var beräknad till den 30 november 2019, men jag gick över några dagar, berättar Amilia.

Det var en ganska svår förlossning där epiduralblockaden hamnade fel och Amilia fick komplikationer efteråt. Melker visade först inga tecken på att något var fel, men efter ett dygn verkade han inte vara sig själv.

– Jag kände på mig att något inte stämde. Han ville inte äta som han skulle, och vid något tillfälle rullade han märkligt med ögonen.

Något är fel

Melker började kräkas något som såg ut som galla. Det är inte ovanligt att små barn får i sig fostervatten och kräks, berättar Amilia. Nästa dygn vid fyrtioåttatimmars-kontrollen kände hon att något inte stämde och påpekade detta.

– Jag var påstridig. Samtidigt kan jag förstå vårdpersonalens reaktion eftersom vi var förstagångsföräldrar, att vi inte hade koll, säger hon.

När läkaren sedan tog Melker till ett undersökningsrum och öppnade blöjan såg hon att avföringen var blandad med blod. Läkaren konstaterade att det Melker kräkts upp inte var fostervatten.

Nu hamnade Melker på neonatalavdelningen. Personal skulle kunna ta hand om Melker och undersöka vad det var som drabbat honom.

– Jag var fortfarande påverkad av epiduralblockaden och väldigt skör. Det var jobbigt att inte ha sitt barn nära. När de tog honom ifrån mig tänkte jag: ”Kommer jag att få tillbaka mitt barn?”

Amilia fick en säng utanför dörren till behandlingsrummet där Melker och andra barn fick vård. Hon kunde inte gå på grund av komplikationerna under förlossningen men hörde personalens resonemang kring Melker. Hon hörde att de såg att han inte mådde bra.

– Den känslan var jättejobbig eftersom jag inte kunde göra någonting för att hjälpa mitt barn.

Tarmvred med osäker utgång.

Amilia minns att hennes man Marcus satte sig på sängkanten och att läkaren kom in för att berätta vad de sett på röntgen.

– Han ställde frågor om oss och om det var vår första graviditet. Det kändes som om han ville berätta något för oss men drog lite på det.

Röntgen visade att Melker hade tarmvred som behövde opereras. Amilia och hennes man tänkte att det säkert var något som gick lätt att åtgärda.

– ”Visst är detta var ganska vanligt och lätt att behandla?” frågade vi. Då svarade läkaren att de skulle göra så gott de kunde.

Nu föll modet på föräldrarna. De förstod att läkaren inte kunde lova någonting. Samma dag flögs Melker till Uppsala för operation.

– Han upplevdes inte speciellt påverkad innan helikoptern kom. Läkaren från Uppsala ifrågasatte läkarna i Faluns beslut då hans värden var så pass bra, men röntgenbilderna visade att operation behövde ske.

När Amilia ringde till sin familj och till sin pastor var hon ganska uppskakad. Det var så många frågor som inte hade svar. Det enda de visste var att något inte stämde med deras barn, men de var inte övertygade om att det gick att åtgärda.

Gud, du måste bära

– Det enda vi kunde landa i då var att Gud har detta i sina händer. Det kändes skönt att dela bördan med någon annan som kunde hjälpa oss att be. Nu kunde vi inte göra någonting, nu måste Gud bära.

Amilia beskriver att situationen de hamnat i var som dödsskuggans dal. De hade inga svar på om det skulle gå bra och visste inte om de skulle få behålla sitt barn. Hon säger att de kom till punkten: Vad som än händer med Melker, så är Gud fortfarande deras Gud.

– När det var dags att flyga Melker till Uppsala fick bara min man Marcus följa med. Jag var för dålig för att flyga och skulle åka i transport på marken. Det blåste ordentligt den dagen. Läkaren som skulle följa med gav Marcus en spypåse eftersom det kunde bli en stökig flygning.

Amilia låg i transporten och kände hur stormvinden tog tag i bilen, oron över färden med Marcus och Melker i luften låg över henne. Hon minns att hon bad hela vägen från Falun till Uppsala att flygningen skulle gå bra.

– När helikoptern kom fram berättade personalen att vinden la sig när de lyfte. De förstod inte vad som hände. Jag visste ju hur det hade blåst hela vägen, berättar Amilia.

Helikoptern kom fram snabbare än vad som var planerat i ett akutläge där tid var avgörande och Melker rullades in för en operation som gick bra. Amilia återhämtade sig och de fick komma hem till Falun med sin son.

– Nu var vi glada och tacksamma över att pärsen var över och att vi fick behålla vår son. Tacksamma för förbön och stöd vi har fått och kände oss styrkta över att Gud burit oss.

En andra operation

Det gick två månader och på natten kräktes Melker. Amilia kommer ihåg att hon vaknade över att Marcus reagerade när han bytte blöjan. Det kom från båda hållen och de förstod att något inte var bra.

– Nu ville inte Melker äta, vi förstod att nu är det något som inte stämmer. Vi åkte in till akuten, men personalen tyckte inte att han såg så dålig ut. Vi blev nu oroliga att de skulle skicka hem oss. Jag såg ju på honom att han inte mådde bra; ibland var han inte närvarande.

När läkaren tittade på Melker syntes ingenting, men Amilia var påstridig och sa att hon såg att det var någonting med honom.

– När vi skulle gå ut ur undersökningsrummet försvann Melker och jag försökte få kontakt med honom. Nu såg läkaren vad som hände och skickade Melker på röntgen, som visade att han hade fri gas i buken.

Tillståndet kunde ha orsakats av en läcka efter första operationen. Melker var jättesjuk.

– Vi blev snabbt inlagda och fick veta att vi skulle till Uppsala igen. Denna gång var det på ett annat sätt. Vi kände frid och hade full visshet om att detta kommer gå bra. Jag hade sådan trygghet och bara visste att jag visste: Gud, du bär.

För Amilia är Jesus fridsfursten. Han som bar förra gången bär också denna gång.

– Nu flögs Melker än en gång till Uppsala. Han var en ganska stor kille och fick knappt plats i kuvösen. Personalen fick hitta på lösningar med bomull för att skydda hans hörsel, berättar Amilia.

Väl framme såg Melker ganska pigg ut, men efter att personalen konfererat tog de honom återigen till operation.

– Efter operationen ville kirurgen tala med oss. Hon fattade inte hur Melker kunde ha varit så pigg innan operationen. När de öppnade honom såg det verkligen inte bra ut. När sedan Melker flyttades till barn-IVA kände vi inte igen personalen, men de kände igen oss. De sa att det var något speciellt med oss.

Melker en solskenshistoria

Personalen kallade det som Melker gått igenom för en solskenshistoria. Allt hade haft ett flyt, delvis för att det hade gått fort och rätt personal var där vid rätt tillfälle.

– Mitt i allt detta kände vi att Guds Ande kom med sin frid och vi kände oss trygga. Vi kände aldrig att världen gick under, hoppet fanns kvar.

Så småningom fick Melker och hans föräldrar flytta hem igen. De gick en tid på kontroller för magen, men efter sju månader blev Melker friskskriven. Amilia och Marcus fick behålla sin pojke, som idag är storebror till Ester.

– Jag är så tacksam över att få tillhöra någon som är mycket större. Jag vet att Gud bär mig och fyller mig. Oavsett hur livet blir så är Han min Gud, säger Amilia.