Författaren Malin Wennerhult: – Gud har funnits hos oss hela tiden

– Mina fyra barn var då i samma åldrar som vi syskon var när mamma blev sjuk. Jag började tänka mycket på mamma och pappa. Hur kändes det att vara förälder, bli allvarligt sjuk och ha så små barn?

Malin Wennerhult har tidigare skrivit tre fantasy-böcker för barn. Förra året släpptes hennes första roman för vuxna. Den bygger på föräldrarnas kärlekshistoria, som började med en tonårsförälskelse som ledde vidare till äktenskap och fyra barn innan sjukdomen multipel skleros, mest känd som MS, ställde allt på sin spets.

Romanen Alla dina dagar (Semnos förlag) är skriven utifrån Eriks och Elises perspektiv, vilket är vad Malin valt att kalla sina föräldrar i boken.

– Exakt hur mamma och pappa upplevde händelserna, vad de gjorde, sa och tänkte kan jag förstås inte veta, utan det har jag fått fantisera kring.

Malins pappa skrev dagboksanteckningar i sina almanackor från 1965 tills han dog och alla finns kvar.

– När pappa var 18 år började han jobba som evangelist, men mamma studerade på annan ort. Då skrev de långa brev till varandra i några år.

Malin och hennes tre yngre syskon har vetat att kärleksbreven fanns, men fick inte läsa dem så länge föräldrarna levde. När de delade upp sin mammas och pappas saker ville Malin ha breven.

- Jag är så glad över att de finns kvar. Det är som att höra deras röster igen.

Blev hastigt sjuk

Malin minns då hennes mamma blev sjuk på sportlovet när Malin var tio år och gick i fyran. Hennes syskon var nio, sex och tre år.

– Det var traumatiskt för oss allihop. Jag minns oron över att se pappa så förtvivlad, han som annars alltid var glad och trygg.

MS är en sjukdom som skadar centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Det kan leda till känselrubbningar, svårigheter att gå och tala, synrubbningar, stelhet, värk, trötthet och störningar i minne och tankeverksamhet.

Det är väldigt olika hur mycket man drabbas och för de flesta kommer symptomen i skov. För Malins mamma Viola innebar det stora svårigheter.

– Mamma skulle precis fylla 33 år när hon blev sjuk. Hon blev helt utslagen och kunde inte prata eller röra sig, bara använda handen till att skriva hjälpligt. Men hon repade sig snabbt och blev nästan helt återställd.

Ett år senare fick Viola ett skov igen och efter det blev hon aldrig helt bra. Sjukdomen hade ett aggressivt och snabbt förlopp.

– Mamma som hade varit min trygghet och den som jag stod närmast var nu förändrad, vilket jag tyckte var skrämmande i början.

– Hon sa en gång till pappa att om det var MS ville hon inte leva längre. Då bestämde sig pappa för att göra livet rikt för henne.

Viola var en social person och Malins pappa såg till att hon kunde vara med även i fortsättningen.

– Inget verkade vara för krångligt eller för svårt för pappa. Han skämdes aldrig för henne och han vårdade henne hemma hela tiden.

Ett annorlunda liv

Malin blev lite av en extramamma till sina syskon, även om det inte var uttalat. Viola hade personlig assistans när hon inte längre kunde klara sig själv. Assistenten var hemma hos henne när Malins pappa var på jobbet i kyrkan.

– Mamma behövde hjälp dygnet runt, så det mesta ansvaret låg på pappa.

På lov och helger kunde Malin och hennes syskon hjälpa till och var anställda som assistenter på loven när de blev lite äldre. De sista tio åren kunde Viola varken röra sig eller prata.

– Det är svårt att kommunicera med någon som inte kan svara, så det var jobbigt att inte kunna prata med mamma som tidigare. Men det var några tillfällen när det var viktiga saker som jag ville dela med henne som jag berättade.

Hemma pratade de inte om hur det var att ha en sjuk mamma. Men Malin hade vänner som hon kunde berätta för och som orkade lyssna även om hon blev ledsen.

– Under tonårstiden var det ganska kämpigt och för det mesta tröstade jag mig själv genom att skriva av mig. Jag vände mig till pappa också när jag var ledsen eller orolig eller om jag stod inför livsavgörande val. Han blev både pappa och mamma.

Malins farmor har också betytt mycket för henne, framför allt under de tjugo år som Malin bodde i Stockholm efter gymnasiet.

– Från att ha varit den viktigaste personen i mitt liv blev mamma den som vi andra fick ta hand om. Det sörjde jag, men det är svårt att sörja någon som fortfarande lever.

– Samtidigt är jag glad att jag har så mycket minnen av mamma som frisk, till skillnad från min yngsta syster.

Sorgen och saknaden

Malins mamma var 54 år när hon somnade in i sin rullstol. De visste inte att hon snart skulle dö, även om Malin de sista åren insåg att hennes mamma inte kunde bli mycket sämre.

– Det var nog en dubbel känsla för min pappa då mamma dog. In i det sista hoppades han på ett under. Han sörjde henne förstås, men det var inte en bottenlös sorg.

Sorgen hade pågått även för Malin ända sedan mamman blev sjuk. Hon förändrades så mycket att det kändes som att förlora henne redan då, menar Malin.

– Ganska ofta plockade jag fram gamla foton på mamma och oss barn. Då grät jag. När mamma dog kunde jag sörja på riktigt, men kanske inte främst att hon dött, utan att hon blev sjuk tjugo år tidigare.

Malins pappa dog oväntat av att kroppspulsådern sprack för några år sedan. Sorgen efter pappan var helt annorlunda mot då hennes mamma gick bort, berättar Malin.

– Det går inte att jämföra. Om sorgen efter mamma sipprade ut under många år när vi förlorade henne gradvis, kom sorgen efter pappa med full kraft och knockade oss nästan.

Malin och hennes syskon trodde att de hade fått sin beskärda del av olycka efter mammas sjukdom och död och var totalt oförberedda på att drabbas igen, säger hon.

– Mamma var sjuk och blev inte helad även fast många bad och pappa dog plötsligt, men det är sådant som kan hända. Det är inget jag beskyller Gud för.

– Tryggheten hos Gud, att vila i hans hand och att ha honom som en förälder när ens jordiska föräldrar inte finns längre, det är fantastiskt. Gud har funnits hos oss hela tiden.

Efter att hennes pappa dött hittade Malin en mindmap i pappershögen på hans skrivbord. I mitten stod det himlen och runt om var det anteckningar om vad pappan associerade till himlen.

– Det är den tron jag har: att vi ska ses igen. Att hitta det pappret om himlen på pappas skrivbord var som en hälsning till oss Genom sin bok vill Malin förmedla tron på att det finns kärlek som kan vara i nöd och lust.

– Jag växte upp i en familj där jag fick se en kärlek som finns kvar även när du inte kan ge något tillbaka.