Hoppet bar i dödsskuggans dal

– Det var där min tro fick utrymme att växa. Afrikanernas helhjärtade uttryckssätt gjorde stort intryck på mig. Jag minns starka stunder av tillbedjan där jag mötte Gud.

Familjen flyttade till Sverige när Stina skulle börja fyran. Men åttan och nian gick hon på internatskola i Tanzania.

– Jag hade egentligen inte tänkt läsa musik på gymnasiet, men upplevde att Gud väldigt konkret talade till mig om det i en av mina morgonandakter på högstadiet.

Stina började leda barnkören och skrev sånger till den vid sidan om lovsången.

Efter studenten läste hon till högstadielärare i musik och engelska. Stina fortsatte att leda både körer och lovsångsteam.

Tufft cancerbesked

En dag i februari 2020 upptäckte Stina Jirdell en tumör i sitt ena bröst och tog omedelbart kontakt med Bröstmottagningen i Uddevalla.

– Det var sex veckors väntetid, men på grund av ett återbud fick jag komma redan efter två veckor. Det ser jag som Guds omsorg eftersom det visade sig vara en aggressiv, snabbväxande bröstcancer.

Prognosen var ändå god, för tumören var liten. Cancern var inte spridd och inga spår hittades i lymfsystemet.

– På ett sätt rasade världen, men samtidigt rasade den på den klippa jag valt att bygga mitt liv på. Idag är jag så tacksam över att jag redan var rotad i min tro och i Bibelns ord.

– Ett cancerbesked ruskar om rejält eftersom man aldrig kan veta hur sjukdomen tänker bete sig. Jag började fundera på vad mitt liv gör för avtryck i världen och vad jag lämnar efter mig om jag inte får vara kvar.

Stina genomgick först en operation i slutet av mars 2020, sedan intensiva cellgifter och strålning.

– Jag upplevde ett oförklarligt lugn i beslutet att kasta mig på Gud. Mitt liv vilade i hans händer, så någon rädsla för döden upplevde jag inte. För mig är evigheten ett starkt hopp.

– Men det är klart att jag vill vara kvar här, främst för familjens skull. Självklart ställdes livet på ända och tusen frågor for genom mitt huvud, speciellt när jag tänkte på våra två barn och framtiden.

Värk och utmattning

Det jobbigaste var att brytas ner fysiskt, berättar Stina. Ju längre behandlingen pågick, desto tyngre blev det även känslomässigt. Biverkningarna i samband med cellgifterna var så pass tuffa att hon behövde mobilisera alla krafter för att ta sig igenom dem.

– Jag hämtade styrka ifrån min tro. Utan den hade jag känt mig vilse.

Sommaren 2020 rasade hon i vikt, förlorade muskelstyrka och fick mycket värk i kroppen. Smärtan spred sig till benen, ryggen, bröstkorgen och ut i armar och händer.

– Vissa dagar kände jag mig bara som ett tomt skal, nästan som en utomkroppslig upplevelse.

Den stora sorgen drabbade Stina först ett år senare efter att första försöket till jobbåtergång ledde till en stor försämring.

– Jag fick inse att kroppen inte alls ville som jag.

Hon är övertygad om att Gud vill hela och gör det än idag. Det är hans natur och vad Jesus visade när han vandrade på jorden, säger Stina.

– Han har svarat på mångas böner då han bevarat mitt liv och hållit cancern borta - det är ju också ett under. Ja, egentligen är varje dag vi får leva ett under.

– Jag tror att han en dag kommer att hela mig helt ifrån varje biverkning min kropp lider av. Tills dess jag ser det fullt ut, vill jag vara det spruckna lerkärl som hans ljus får skina genom.

Tacksamhet över livet

När Stina själv inte har haft mycket mer att komma med än sin överlåtelse har hon upplevt att Gud varit som allra närmast.

– I mina många vilostunder har jag haft tid att be och bara vara med Gud och njuta av det vackra i livet. Varje liten detalj blev på något sätt ännu mer fantastisk i ljuset av livets skörhet.

– Jag förundras över skapelsen. Den gåvan tar jag ödmjukt och tacksamt emot och vill förvalta den så bra jag bara kan genom att leva så ”vardagsrikt och himmellikt” som möjligt.

Stina kämpar fortfarande med biverkningar som värk, trötthet och hjärntrötthet.

– Jag har försökt börja jobba tre gånger, men blir sämre efterhand. Nu är jag helt sjukskriven. Kroppen har svårt att ladda energi. Även om jag sovit bra kan jag vakna lika trött eller tröttare.

Hjälpsamma strategier har varit att dela upp allt i korta pass med vila både innan och efter.

– Att inte utsätta mig för mycket ljud eller intryck är också viktigt. Det krävs disciplin för att inte göra för mycket på en dag och lagom mycket sett ur ett veckoperspektiv.

All synlig cancer var borta i och med den inledande operationen, men årliga kontroller följer i upp till tio år. Själv anser Stina sig vara cancerfri.

– Även om ingen kan uttala sig om hur länge biverkningarna kommer att sitta i eller hur pass bra jag kommer att bli, ser jag ljust på framtiden. Gud finns ju i den likaväl som han finns i nuet.

Spelade in sånger

Ganska snabbt tog Stina ett beslut om att sjukdomen inte skulle få tysta henne.

– Så länge jag lever och andas ska jag ska fortsätta att sjunga. Varje dag blev en värdefull gåva, en chans att göra något fint med.

Tillsammans med sin vän producenten Joakim Styrén påbörjade Stina projektet ”Under dina vingar” och valde ut tolv av sina låtar som är skrivna under en 20-årsperiod.

– Sedan har arbetet i studion lunkat på i den takt jag mäktat med.

Några av sångerna finns numera på alla strömmande plattformar.

– Jag är både glad och stolt, men framför allt tacksam. Gud är trofast.

Många av låtarna är födda i olika brottningskamper i livet där hon fått lära sig att kasta sig på Gud och lita på hans ord.

– Tron håller och jag har fått bära på ett levande hopp även i dödsskuggans dal. Jag har upplevt hur Gud står fast och är densamme oavsett vad som händer i livet.

– Mitt i cellgifter och trötthet var det befriande att kunna ägna mig åt något jag älskar och att få vara kreativ på det sätt som jag för tillfället orkade.

När Stina tog fram sångerna talade texterna till henne än en gång.

– Flera av dem har jag levt på under de tuffaste månaderna av cancerbehandlingen och även nu när livet börjat återvända.

– Musiken har alltid varit mitt mötesrum med Jesus. Nu vet jag att det jag sjunger om håller och bär. Jag tror fortfarande på texternas innebörd och hittar tröst i dem, vilket är precis vad jag vill förmedla till dem som lyssnar.