Karin Bladh kom till tro under Jesusväckelsen på 70-talet. Hon ville tjäna Gud och gick 1974 en evangelistkurs. Den sommaren träffade hon sin blivande man och de gifte sig i december samma år. Året efter kom första barnet och ganska tätt inpå andra och tredje. Men äktenskapet knakade i fogarna och höll tyvärr inte. Efter skilsmässan flyttade Karin ner till Skåne med barnen.
– Vi hade flyttat hit och dit. Malmö blev sista anhalten och så vände vindarna på ett helt annat sätt än jag kunde tänka mig, berättar Karin för Inblick.
Genom att bilen behövde lagas lärde Karin känna en hobbymekaniker som hette Kent. De blev goda vänner och vänskapen ledde till slut till att han friade. Efter att ha funderat sa Karin ja och de gifte sig. Under graviditeten med fjärde barnet drabbades hon av foglossning, bäckenuppluckring, värk i ländryggen och inflammerade ligament.
– Det var tufft, jag hade kryckor och kunde knappt gå. Jag tänkte att det skulle gå över efter förlossningen, men i stället blev det värre.
Dessutom hade nyfödda dottern kolik och kunde inte sova på nätterna. Karin fick ta hand om familjen eftersom Kent reste mycket i arbetet. Trots ryggsmärta bar hon omkring på bebisen och tog samtidigt hand om de tre äldre barnen.
– Det mynnade ut i att jag fick fibromyalgi plus utmattningssyndrom. Det blev värre och värre.
– Fibromyalgin var som tandvärk i hela kroppen, alla dygnets timmar, hela året. Vi hade flyttat till hus och det fanns tillfällen då jag inte kunnat gå i trappan.
Risk för rullstol
En specialistläkare konstaterade att Karin skulle hamna i rullstol, bli förtidspensionär och inte längre kunna arbeta. Ett yrke inom vården var en omöjlighet och Karin bestämde sig för att omskola sig till präst. Studierna fick dock läggas på hyllan när yngsta dottern blev allvarligt sjuk. Trots värken fungerade mamma Karin både som vårdare och lärare för sin dotter. Men så fick Karin dundermedicin genom rehabilitering i Simrishamn; starka smärtstillande tabletter, som både hjälpte mot den svåra värken och tröttheten.
– Men allt är inte guld som glimmar och det visade sig att tabletterna var narkotikaklassade.
När Karin fick en ny läkare ville han inte skriva ut fler och en nedtrappning började.
– Efter tre dagar utan tabletter var jag nere i det värsta mörker som man kan tänka sig. Så fort jag tog en tablett försvann både ångesten och smärtan.
När läkaren stod på sig och vägrade skriva ut fler ropade Karin till Jesus: ”Hjälp mig, vad ska jag göra?”
– Då såg jag en schematisk bild över en tre-veckors fasta och visste att det var så jag skulle göra och jag sa till Herren: ”Nu kör vi!”
Efter de tre veckorna var ångesten och smärtan från fibromyalgin borta. Men smärtan i ländryggen var kvar och tröttheten kom tillbaka. Karin hade dock blivit piggare.
– Först var jag väldigt glad att jag blivit av med fibromyalgin. Men sedan frågade jag Gud varför han inte tog bort allt på en gång.
– Utöver besvären i ländryggen med bland annat diskbråck tillkom artros i ryggen och höfterna. Besvären tog stor plats, men längtan att fungera i kyrkan var större.
Gick helandeskola
Hon såg att andra, som inte heller var fullt friska, kunde var i tjänst för Gud och började titta sig omkring efter en ny utbildning. Då dök Anita Barker Andersens Helandeskolan upp på Internet, och läsåret 2019/2020 gick Karin årskurs ett. Fortfarande värkte artrosen i höfter och ryggrad; tröttheten var också kvar. Efter paus under pandemin började fortsättningskursen.
– Första kvällen skulle vi be för ryggar och lite lättare grejer. Jag tänkte att det inte var för mig.
Men några studiekamrater manade Karin att gå fram för förbön.
– Jag stod och blundade och helt plötsligt kändes det som att någon rörde mina höfter och började rotera dem. Någon frågade mig: ”Karin, är det du som vrider på höfterna?”
När hon öppnade ögonen var ingen nära henne och ingen rörde henne.
– ”Jag trodde det var du som gjorde det”, svarade jag. Men alla intygade att ingen hade rört mig. Jag hade känt så tydligt att två händer rörde vid mig. Då blev jag så medveten om att det var Gud.
Sedan uppmanade någon henne att böja sig ner. Hon hade bara kunnat böja sig ner till knäna.
– Helt plötsligt ramlade jag ner och la händerna på golvet och kunde röra mig fritt.
Till kursgården var det en backe som hon haft svårt att gå uppför, men nu gick det hur lätt som helst.
– Sedan dess har jag varit helt smärtfri; även tröttheten är borta.
Idag finns kraft och ork för barnbarnen samtidigt som Karin vilar i Gud och försöker att inte gå för fort fram bland alla projekt och idéer som blev liggande under sjukdomstiden.
Fotnot: Du kan läsa om hur Karin blev frälst i Inblick vecka 37, 14 september.
