– När missionskallelsen väcktes inom mig ville jag till Afrika, men dit kom jag aldrig, säger Ingvar.

Ingvar växte upp i en kristen familj i Dalsland som tillhörde Svenska kyrkan och han döptes som barn.

– Jag blev frälst när jag var åtta år på ett tältmöte och ville döpa mig som 15-åring. Dopet fick nu en annan innebörd, säger han.


Annas familj blir frälst

Annas familj var inte kristen, men i Kungshamn där hon växte upp var Missionsförsamlingen stark och påverkade samhället.

– Missionsbåten Elidas skeppare var pastor i församlingen. Redan som elvaåring såg jag Elidas arbete ta form, säger Anna.

Annas syster Agneta hade blivit frälst på ett läger. Eftersom systrarnas föräldrar inte var kristna följdes Agneta upp av en äldre kristen kvinna, som regelbundet hade kontakt med familjen.

– Hon var änka och hade varit missionär i Afrika. Hilda spenderade flera jular och påskhelger hos oss och blev en andlig figur i vår familj.

När Anna var 13 år blev hon också frälst och döptes vid 15 års ålder. Sedan kom medlemmarna i Annas familj till tro en efter en.


Anna och Ingvar möts

Nyårshelgen 1971 anordnade Elida ett ungdomsläger där Anna och Ingvar var deltagare.

– Vi träffades på läger. Hilda blev Annas och min gemensamma nämnare eftersom jag kände henne väl, berättar Ingvar.

Hilda hade bett för Anna och Ingvar under lång tid och visste redan innan att de skulle bli ett par.

– När vi möttes samtalade vi om det vi hade gemensamt, men det var missionsintresset som förde oss samman, säger Anna.

Ingvar och Anna blev ett par och utbildade sig, Anna till sjuksköterska och Ingvar till verktygsmakare – utbildningar som kunde vara nyttiga i missionsarbete.

– Jag trodde aldrig att jag skulle predika och undervisa, men Gud ville något annat. Att predika är en uppgift som jag har känt mig hemma i, säger Ingvar.


Starkt missionsintresse

Ingvar arbetade ett halvår tills Anna gjort klart sin utbildning. Då blev det bröllop och efter några veckor åkte de på kampanj till Belgien för att förbereda sig för missionstjänst.

– Ingvar var en riktig evangelist som gillade att knacka dörr. Jag gillade det absolut inte, säger Anna.

Missionskallelsen brann i det unga paret och de ville ut så fort som möjligt.

– Jag var hela tiden inriktad på att komma till Afrika, men ledarna i organisationen tyckte att vi var för nygifta. Vi hamnade därför i Smålandsstenar en tid innan vi reste till OM:s årskonferens i England.

Under konferensen fick de äntligen klartecken att anta missionsuppdraget, men då blev det Indien i stället. De åkte landvägen i en lastbil fullpackad med reservdelar, kläder och andra förnödenheter.

– Det tog en månad att åka hela vägen till Delhi. Från början var vi sju personer men fem som kom fram, berättar de.

Redan på resan till Asien upplevde de en speciell dragning mot Bangladesh och kände båda Guds kallelse att resa dit som missionärer.

– Vi hade varit ett år i olika delar av Indien och kände att Bangladesh var nästa steg. OM var svartlistade i Bangladesh; vi lämnade OM i Indien och reste på egen hand till Dhaka i Bangladesh.


Till Dhaka i tro

Ingvar berättar att de tog ett steg i tro utan att veta exakt vad som väntade dem. Gud hade sagt att Han skulle sända sin ängel framför dem och på det ordet reste de.

– I Dhaka fick vi kontakt med ÖM:s mission, som ville utöka sitt arbete i landet. Uppdraget var att bygga en ny klinik. Jag blev anställd som ansvarig sjuksköterska för kliniken och Ingvar som administratör i Bangladesh, säger Anna.

De berättar att Bangladesh var en bra träning inför deras framtid. Situationen i landet orsakade många svårigheter. Det var politisk oro, fattigdom och islam som var extremt starkt.

– Vi levde i ett land med katastrof på katastrof, men folket reste sig. Vi kunde vara öppna med evangeliet men måste vara beredda på oroligheter hela tiden.

Under de åren hade Anna och Ingvar kontakt med Bengt och Sol-Britt Sundberg, som ansvarade för ÖM:s arbete.

– Bengt introducerade ett nytt sätt att tänka när det gäller missionsarbete. Han menade att det inte är missionen som ska leda, utan att lokalbefolkningen ska bära arbetet.

Bengts vision var att missionärerna skulle jobba på att bli överflödiga och att pastorerna i församlingsplanteringarna skulle vara lokala.


Levde bland folket

– Därför byggde vi aldrig någon missionsstation. Vi levde bland folket från början och det tänkande har sedan följt oss.

Efter 14 år i Bangladesh blev nästa steg norra Thailand och att arbeta som resurspersoner i regionen. De reste i sju länder med uppdraget att uppmuntra och samla pastorer för att stärka dem i deras roller och deras äktenskap.

– Vi arbetade också med bönarbete där vi samlade pastorer som vi utmanade att be för mörka områden som norra Indien, Bangladesh och Pakistan där evangeliet inte nått människorna.

Resandet tog hårt på Anna. De upplevde efter en tid att Gud ville att hon skulle stationera sig i Thailand och jobba lokalt.

– Behoven ökade. Församlingen behövde själavårdare och förebedjare som kunde betjäna. Prostitutionen, all brustenhet och ockultismen plågade människor och vi behövde skapa team som kunde hjälpa dem.

Anna jobbade med olika program för att träna andra som sedan skulle kunna ta över arbetet, men Gud ville inte att hon skulle släppa taget ännu.

– Nu hamnade vi i en tuff passage i livet. Våra arbetsuppgifter ändrades och vi kände oss inte tillfreds. Vi ville arbeta med människor och ge dem evangeliet, vilket blev begränsat av våra nya uppgifter.

Nytt steg

Anna och Ingvar brann för de onådda och de så kallade mörka områdena. De började nu be för Ubon i regionen Isaan i östra Thailand och Laos.

– Området kallas missionärernas gravplats, en förbannad plats man inte åker till utan ifrån. Vi tänkte: ”Hur vist är det att etablera sig där nu, efter att vi fyllt 60?”Men då talade Gud till oss: You Walk, I Work – ”Ni går och jag verkar”.

Återigen fick Anna och Ingvar ta ett trossteg och etablerade sig i en ny region, en plats där fattigdom och misär drabbat befolkningen.

– Barnen lämnas till fattiga mor- och farföräldrar och föräldrarna flyttar för att arbeta. Barnen blir utan skolgång och när fattigdomen blir för stor, hamnar de i prostitution och barnarbete.

Barnen viktigast – De första fem åren arbetade vi med värdegrund och människovärde. Barnen hade inget värde, utan utsattes för övergrepp av olika slag. Vi har polisanmält ledare, lärare och pastorer för att ”slå näven i bordet”när det gäller barnens situation.

Idag har de byggt upp ett arbete för barn och en växande församling i Ubon där lokala pastorer och medarbetare har ansvaret.

– Gud sa inte: ”Vem ska jag sända som är under 65?” Han sa: ”Vem ska jag sända och vem vill vara min budbärare?” Idag är vi andliga föräldrar och stödjer med visheten vi fått genom åren, säger Ingvar.