Solbritt Sundberg föddes under andra världskriget 1937. Hennes pappa hade en pastorstjänst i baptistförsamlingen i Vetlanda.

– Vi bodde i lägenheten ovanpå kyrkan och där föddes jag. Det var svåra tider och pastorsfamiljer hade det ofta lite sämre än andra. Ibland satte mamma på en potatisgryta och väntade på att någon skulle knacka på dörren och ge oss något att äta till, säger Solbritt.

Några damer i den ganska stora församlingen kom och gav hennes mamma en banan när de första bananerna kommit till Sverige. De ville att den lilla Solbritt skulle få lite näring.

– Pappa var duktig på att evangelisera. Han skrev fina affischer som han åkte runt och satte upp med information om möten. Jag fick sitta bak på pakethållaren och följa med.

Efter ett antal år slutade Solbritts pappa sin tjänst som pastor och började arbeta med affärsverksamhet.

Väckelsetider och Gudsnärvaro

– Vi fick en fin kristen uppväxt. Under mina ungdomsår bodde vi i Örebro och tillhörde Immanuelkyrkan. Det var väckelsetider, jag har starka minnen av söndagsmötena då vi hörde orgeln spela och alla sjöng ”Hur ljuvt det är att komma till Herrens tempel”. Som ung upplevde jag en Gudsnärvaro och högtid som jag burit med mig hela livet, berättar hon.

Solbritt minns att predikanten ”fiskade”, alltså gick ner till människor som satt i bänkarna och frågade om de var frälsta och hur de hade det med Gud.

– De ledde folk fram till första bänken, böjde knä och bad igenom dem. Vi såg hur våra kompisar blev frälsta, alkoholister mötte Jesus, människor i alla åldrar tog emot frälsning. Och som vi sjöng! ”Synd och värld, farväl för evigt, aldrig får du mig igen. Jesus frälser, frälser härligt, varje stund han är min vän.”

– När vi idag talar om Gudsnärvaro tänker jag tillbaka på den tiden, säger hon.

Undervisning om den helige Ande och andedopet var inte så vanlig på den tiden. Men när Solbritt som tolvåring döptes i vatten minns hon att hon berördes starkt av den helige Ande.

När Solbritt var 17 år mötte hon Bengt på ett ungdomsläger i Nora. Han var 19 och de blev ett par.

– Jag flyttade till Göteborg för att studera till småskollärare. Bengt studerade till socionom på socialhögskolan i Göteborg, vi var nyförlovade och jag ville vara nära honom.

Så småningom hamnade Bengt och Solbritt i Sandviken där Bengt fick ett fint jobb på Järnverket som personalman och Solbritt jobbade som lärare.

Gud börjar tala

– Vi hade det så bra. Jag älskade att undervisa och Bengt kunde göra karriär. Vi hade ett fint modernt hus och bra ekonomi. Men nu började Gud tala om att vi skulle ut på missionsfältet.

Gud hade kallat Bengt redan som 17-åring, men nu kom kallelsen tillbaka. Efter tre år i Sandviken kapitulerade Bengt och Solbritt Sundberg.

– Vi föll på knä, storgrät och sa till Gud: ”Nu får du ta hand om detta.” Jag älskade mitt fina hus men Gud sa: ”Nu är det dags.”

Bengt hade ett förbehåll för att åka. Han sa till Gud att han måste bli döpt i eld och kraft för att kunna klara uppdraget.

– Vi åkte på midsommarkonferens på Ralingsåsgården. Bengts farbror Edgar hade inbjudit en svart pastor från Chicago och en gospelgrupp att delta i mötena. Ett ovanligt initiativ på den tiden och gospelmusiken var ny i Sverige.

När alla stod upp och gospelgruppen sjöng ”Jag nu lämnar allt” tog Bengt Solbritts hand, han skakade i hela kroppen. Guds Ande kom över dem och de rusade fram till första bänken där de ropade till Gud och bad.

– Ingen i mötet förstod vad som hände, men vi mötte verkligen Gud och Bengt fick det han behövde för att kunna åka ut på missionsfältet.

Asien och Nepal

Bengt och Solbritt tog kontakt med Örebromissionens missionssekreterare för ett samtal. De visste inte exakt till vilket land Gud kallade dem, men Asien kändes som rätt världsdel.

– Då öppnades en dörr för oss att åka till Nepal. En missionär hade förolyckats och det stod en plats ledig. Det var ett pionjäruppdrag där vi skulle bygga en skola för pojkar i bergstrakterna. Vi fick inte kallas missionärer, utan utlandsarbetare.

Nu betydde inte det materiella någonting längre. I Nepal fick de ett hem med stråtak och jordgolv. Inget vatten, ingen elektricitet och toaletten var ett hål i marken.

– Gud var så nådefull och vi var så lyckliga över att vi sagt ja till Guds kallelse. Från början fanns ingenting. Vi var en del av ett stort team från olika länder att bygga en yrkesskola. Idag är det en fantastisk skola med elevbostäder, matsal, personalbostäder, snickeri och jordbruk med mera.

Det var inte religionsfrihet i landet under åren Sundbergs var i Nepal och inte riskfritt att föra människor till tro på Jesus. Många blev fängslade när de frimodigt vittnade och bad för människor till befrielse och helande.

– Det är de infödda som är nyckeln till att kristendomen spridits så snabbt, menar Solbritt. Från början var det cirka 2 000 kristna i hela landet, nu finns det tre miljoner och församlingar överallt.

Två barn från Gud

Bengt och Solbritt fick inga egna barn, men Gud gav dem två, Samuel och Anna-Karin. Samuel hade lämnats till ett flickbarnhem i Indien där några vänner till Sundbergs arbetade som missionärer.

– De kunde inte behålla honom och visste inte vad de skulle göra med honom. Då klack det till i oss. Vi hade varit gifta i åtta år när han kom i vår väg. Vi åkte för att besöka honom. Han var så söt och vi kände att han var en gåva från Gud till oss.

Samuel blev en fantastisk öppning för Solbritt att få kontakt med byns innevånare. När hon gick omkring med honom på höften ville de att hon skulle sätta sig hos dem och prata.

– De undrade hur vi som var vita hade fått en svart pojke. De tyckte att det var fult att vara mörk, men jag berättade för dem att Gud hade skapat Samuel, att han var lika fin som alla andra och att vi älskade honom så mycket.

Männen i byn såg hur Bengt kramade sitt barn och visade honom kärlek. Det blev ett vittnesbörd för byns innevånare.

– Vi arbetade med projektet i Nepal tre år. När det närmade sig för hemfärd reflekterade vi över hur det skulle bli för Samuel i Sverige. Det var ovanligt med mörka barn -71 och vi var oroliga för att han skulle få för mycket uppmärksamhet. Han var så söt med sitt lockiga hår och sina mörka ögon.

Bengt och Solbritt tänkte att de ville ha med sig ännu ett barn när de åkte hem och bestämde sig för att önska sig en flicka. En vecka efteråt kom en svensk sjuksköterska och hälsade på.

– ”Vi har fått en liten nyfödd flicka till sjukhuset. Hennes morföräldrar ger henne skulden för dotterns död efter förlossningen. Hon föddes i djungeln och navelsträngen klipptes med en smutsig kniv som gav modern stelkramp. Nu vill de slänga babyn i djungeln till tigrarna.” Vi åkte och hämtade henne i en skraltig buss uppe i bergen. Denna lilla flicka blev vårt andra barn.

Utbildning och pionjärarbete

När Bengt och Solbritt satt på flyget hem sa Bengt att han nästa gång ville ha en annan uppgift på missionsfältet. I Nepal hade de arbetat med att bygga och Bengt hade ansvarat för ekonomin. Nästa gång ville han evangelisera och predika Guds ord.

– Efter knappt ett år började Gud tala om Bangladesh. Bengt sa inget, men Gud hade sagt samma sak till mig. När han berättade för mig om Bangladesh sa jag att det hade Gud sagt till mig också. Det skedde många under innan vi kom ut, sedan stannade vi där i sju år.

Efter hemkomsten från Bangladesh blev det ett långt uppehåll innan Bengt och Solbritt än en gång blev kallade till missionstjänst.

– Gud sa till oss: ”Jag ska leda er där ni går bedjande fram.” Det ledde oss på en resa under flera år då jag fick kunskap att undervisa döva barn med synrester. Under ett år på Rhema bibelskola i USA fick jag möjlighet att observera skolarbete på kristen grund som ledde till att jag blev en av dem som startade Livets Ords skola i Uppsala.

Under många år var Bengt lärare på bibelskolan Livets Ord och reste i 45 länder som förkunnare. Solbritt tog hand om hemmet och kämpade med skolan, som först inte var godkänd. Efter många år på Livets Ord började nästa fas i deras liv.

– Vi kände att vi var klara och att vi skulle vidare till nästa steg. Som alltid när vi stått vid ett vägskäl åkte vi bort för att be och fasta.

Gud kallar på nytt

De åkte till Norge för att få vara avskilda och få tid att söka Gud. Då började Gud tala.

– Vi stod uppe på ett berg och beundrade utsikten när det hände något med Bengt. Jag trodde det var något fysiskt, men det var Gud som talade. Han såg att bergen förvandlades till Himalayas berg och kände lukten från fårhjordarna och bufflarna.

– Gud skriver med eldbokstäver N E P A L, sa Bengt. Vi började gråta; Gud hade kallat oss igen till vårt älskade Nepal.

Sundbergs åkte utan att veta exakt vad de skulle göra. Återigen började de fasta och be att Gud skulle öppna dörrar för dem.

– Då fick jag en tjänst på norska skolan i Katmandu att undervisa finska barn i svenska. Genom skolan fick jag permanent visum och Bengt fick detsamma genom mig. Nu kunde han vara helt fri att resa i församlingarna och undervisa.

Bengt fick kontakt med en äldre pastor, som bad honom om hjälp att undervisa yngre karismatiska pastorer som ville ha mer av den helige Ande och Guds ord. Han fick ingång i många olika kyrkor och hjälpte senare en ung pastor som varit Bengts tolk att starta en bibelskola, som fick stor spridning i landet.

Innan Sundbergs hemfärd till Sverige fick Bengt veta att Gud tidigare talat till hans nepalesiske, unge pastorsvän om att en man från Skandinavien skulle komma och hjälpa honom, en man som inte har egna intressen utan är en hjälp. Den mannen var Bengt Sundberg.

Bengt och Solbritts väg har varit kantad av mirakler. Gud har lett dem till de platser han utsett för dem och deras arbete bär fortfarande frukt.