Rebecca är en lycklig mamma

– När jag var nästan färdigutbildad började vi försöka, men det hände ingenting, berättar Rebecca.

Tiden gick och det var svårt att få hjälp från vården, eftersom de fortfarande var så unga.

– Jag ville att de skulle förstå att vi hade varit gifta i tre och ett halvt år och försökt få barn i nästan två, fortsätter hon.

Till slut påbörjades en utredning och svaret kom i januari 2010 som en chock: det var omöjligt för dem att få biologiska barn tillsammans.

– Vi hade tänkt att det bara skulle ta lite längre tid att bli gravida. Att vi inte kunde få biologiska barn tillsammans överhuvudtaget fanns inte i vår tanke.

Rebecca, som inte kunde tänka sig ett liv utan barn, undrade hur hon skulle orka leva.

– Det var som att hamna i ett djupt, mörkt hål. Jag grät mig till sömns många kvällar.

För henne kändes det som om någon dött, en inte helt ovanlig reaktion, enligt psykologer.

– Vi hade sett framför oss ett barn som var en blandning av mig och Johannes, men vi skulle aldrig få uppleva det.

Fick en bild

På en bönesamling någon vecka senare fick en av tjejerna en bild i sitt inre: hon såg Rebecca promenera glad med en barnvagn på en gångbana med snö på sidorna.

– Jag brast i gråt av glädje, det var som ett löfte från Gud att vi skulle få barn trots allt. Hon som fick bilden visste ingenting om beskedet vi just fått. Sedan återstod för Rebecca och Johannes att ta reda på hur det skulle gå till.

– Vi landade i bönen: ”Ske din vilja Gud”.

I mars var Rebecca på en Oas-konferens och bokade ett själavårdsamtal med en diakon. Det visade sig att diakonen aldrig fått några barn.

– Det kändes så skönt att prata med någon som visste hur det var. Det kunde ha blivit vem som helst, men det var just henne jag fick tala med.

I slutet av samtalet läste diakonen från Jesaja 43:1-4. Rebecca slog upp bibelstället och läste också vers fem: ”Frukta då inte, ty jag är med dig. Jag ska låta dina barn komma från öster, och samla dig från väster.”

– Jag och Johannes hade gått och velat kring hur vi skulle gå vidare, men där i samtalet kände jag att det blev så tydligt att vi skulle adoptera.

Paret var fortfarande i sorg, men samtidigt kände de en lättnad över Guds tilltal. De anmälde sig till den föräldrautbildning som är obligatorisk för adoptivföräldrar. Kursstarten var först efter ett halvår och under tiden bearbetade de sorgen.

– Vi gick från nattsvart sorg till att se ljuset i tunneln. Jag tror bara det är Gud som kan göra det så snabbt.

– Det slutade med att vi tänkte: Vad häftig att vi ska få uppleva den här spännande resan. Vi var trygga i att det var Gud som lett oss.

Krav på 25 år

För att få medgivande för adoption krävdes på den tiden att de blivande föräldrarna fyllt 25 år, så det blev fortsatt väntan. De flesta länder har dessutom en 30-årsgräns, men Sydafrika har 25-årsgräns och i Taiwan fanns ett barnhem med den lägre åldersgränsen. För Rebecca var det stort att fylla 25 och äntligen kunna komma vidare.

Först ställde sig paret i kö för barn från Sydafrika, men av någon orsak gick kön bakåt istället för framåt. I maj kom Rebecca att tänka på bibelordet hon fått året innan: ”Jag ska låta dina barn komma från öster”.

– Vi hade inte tänkt att Gud sagt något särskilt land, men nu blev det som en uppenbarelse. I mars 2012 skickade de in ansökan om att få adoptera från Taiwan. Då hade de suttit i långa djupintervjuer under hösten. När Rebecca spelade på en gudstjänst någon månad senare läste en kvinna Psalm 113. Speciellt sista versen berörde: ”Han som låter den barnlösa hustrun sitta med glädje som moder, omgiven av barn! Halleluja!” – Samma dag predikade en präst om att lyssna till Guds röst. Prästen uppmanade att be till Gud: ”Låt mig få höra din röst”. Nästa morgon när jag vaknade ekade två ord i mitt huvud: ”Pojke född, pojke född, pojke född…”

På fredagen ringde Johannes telefon. Det var från adoptionsförmedlingen; en pojke, som behövde föräldrar, hade fötts i februari och var nu två och en halv månader gammal.

– Vi bestämde oss för Taiwan 13 maj och Jeremiah föddes 12 februari. Det var exakt nio månader emellan. Sådana saker kan jag tycka är häftiga.

Men det skulle dröja sju månader innan de fick hämta sitt barn, en jobbig tid. Från den dagen de fick veta att Jeremiah fanns var han deras i hjärtat och kärleken till honom var total.

– Att då inte få finnas där för honom, hålla om och trösta och höra honom skratta gjorde otroligt ont.

Efter det dryga halvåret gick resan till Taiwan och de fick äntligen vara tillsammans. När de kommit tillbaka till Sverige tog Rebecca en promenad till sin mamma första dagen i Sverige, för att visa upp guldklimpen.

– När vi gick där tänkte jag plötsligt: här går jag glad med en barnvagn på en gångbana och det är snö på sidorna. Det var tre år efter att min vän delat den bilden. Nu var Guds löfte uppfyllt.

Ville ha syskon

Johannes och Rebecca ville ha fler barn och började en ny utredning. Den gick smidigare då mycket redan var utrett. Ansökan skickades in i mars 2014, drygt ett år efter att de fått Jeremiah. Rebecca fick en ingivelse att deras andra barn skulle födas i november.

– Jag kunde inte säga om det var från Gud eller inte, men det bara kändes så. I mars 2015, när de väntat på Jeremiahs syskon i ett år, fick de ett samtal från Taiwan om att det fanns en pojke som fötts i november 2014.

– Det kändes så självklart att det var just han som skulle bli vår. Redan efter två och en halv månader kunde de åka till Taiwan. Barnet var sex månader och fick namnet Salomon.

– Att vi fick åka så snabbt berodde på att vi skulle vara på plats för domstolsförhandling och sedan invänta domstolsbeslut. Vi fick därför en vistelse på nästan sju veckor.

– Det blev en fantastisk resa då vi njöt av att få lära känna mer av barnens födelseland.

När Salomon var drygt två år började paret en tredje adoptionsutredning.

– Jag ville uppleva det igen. Det var så fantastiskt med spänningen och varje steg i processen.

Speciellt Jeremiah, som ville ha många syskon, blev glad. Familjen hade en kalender där de skrivit in allas namn, men femte kolumnen var tom. Jeremiah, som då var fem år, tyckte att det fattades något.

– Han bläddrade i kalendern och skrev Naomi i femte kolumnen och strök under sjunde augusti. Okej, tänkte vi lite frågande. Vi hade nämnt att om vi fick en flicka skulle hon heta Naomi.

Det här var på våren 2017 i samband med att de började utredningen.

En flicka

Ansökan skickades iväg under sommaren, men processen gick segt. Ett och ett halvt år senare, en kväll i december, låg Rebecca i soffan och tvivlade på om det överhuvudtaget skulle bli ett tredje barn.

– Vi hade just sett en film och jag låg och tittade i taket. När jag slängde en blick på tv:n så stod det ”Naomi” på skärmen. För mig var det som ett svar på mina tankar.

Efter någon vecka ringde de från adoptionsorganisationen och berättade om en liten flicka.

– De undrade om vi ville bli hennes föräldrar och det ville vi så klart. Flickans taiwanesiska namn betyder ljuvlighet och Naomi betyder ljuvlig.

– När vi fick reda på betydelsen kände vi ännu starkare att det var just henne vi skulle få. Det var väldigt häftigt.

Men det tog lång tid innan de fick åka ner och hämta henne. Dessutom skulle de behöva åka två gånger, en gång för att vara med i domstolen och en gång för att hämta hem Naomi.

Inför första resan gick Rebecca för att köpa en ny klänning och provade några olika.

– Jag stod i provrummet och tänkte “den här tar jag”. När jag tittade på etiketten så stod det ”Naomi dress” och jag började skratta. Mitt i allt det jobbiga fick jag känna Guds omsorg och humor.

I augusti 2019 reste de ner för att vara med i domstolen och fick också träffa Naomi första gången.

– Det var den 7 augusti, samma datum som Jeremiah strukit under i almanackan två och ett halvt år tidigare. Det var bara Gud som visste och för oss var det ett ytterligare bevis på att han var med i processen.

Rummet skakade

På natten vaknade Rebecca och Johannes av att rummet skakade. Det var jordbävning och en tyfon var på väg. Samhället stängdes ner och tiden i domstolen ställdes in.

– Vi tänkte att det kan inte vara sant, men vi fick åka hem.

”De som sår i tårar ska få skörda i glädje” i Psaltaren 126:5 blev till tröst.

Personal från barnhemmet representerade dem i domstolen några veckor senare. Naomis tvåårsdag hann passera, men i oktober åkte hela familjen, inklusive Rebeccas mamma, ner till Taiwan. De stannade i två veckor och Naomi var som fastklistrad på Rebecca. Väl tillbaka i Sverige tog det några månader innan hon landade i familjen och kände sig trygg.

Idag är kärleken stor mellan syskonen även om de bråkar ibland. Wendels lever ett vanligt familjeliv.

– Det kommer stunder när jag förundras och tänker: ”Tänk att de är våra, tänk att jag fick bli mamma just till dessa tre”.

– Vi är så tacksamma över att Gud har orkestrerat och satt samman just vår familj.