I torsdags förra veckan inbjöd talmannen och riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen till en minnesstund i riksdagen. Inför en fullsatt förstakammarsal hälsade nätverkets ordförande Mikael Oscarsson (KD) välkommen och betonade att det är viktigare än någonsin att minnas Förintelsen när antisemitismen ökar runt om i världen.

Han berättade under minnesstunden att han fick idén till riksdagsnätverket av en överlevande och vän, Max Safir, som dog 2020. Mikael Oscarsson nämnde även betydelsen av att minnas Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar i Budapest i andra världskrigets slutskede.

Riksdagens vice talman Kenneth G Forslund (S) lyfte fram Hamas terrorattack den 7 oktober förra året och konstaterade att den ledde till att många judar fick känslan av att det inte finns någon plats i världen där de kan känna sig trygga – inte ens i Israel.

– Sedan kom den andra vågen. En explosionsartad ökning av antisemitiska hatbrott runt om i Europa. Allt detta är brutala påminnelser om varför det är viktigt att vi fortsätter att hålla minnet av Förintelsen levande. Att högtidlighålla minnet av Förintelsen är ingen tom ceremoni. Det är ett löfte till judar. Ett löfte om att inte glömma, betonade Kenneth G Forslund.

Dolde judisk identitet

– När vi säger aldrig igen betyder det inte enbart att vi tar på oss ett ansvar att se till att det som skedde under Förintelsen aldrig upprepas. Det betyder även att vi lovar att göra det vi kan för att den utveckling som gjorde Förintelsen möjlig inte ska upprepas. Det betyder också att judar aldrig ska behöva känna sig så hjälplösa, så utlämnade som de gjorde då. Med det är precis de känslorna som jag vet att många judar lever med just nu, fortsatte han.

Lilla kören från Adolf Fredriks Musikklasser under ledning av Pelle Olofson sjöng stämningsfullt a capella ”Jeremias Klagovisor”, ett körverk komponerat 1946 av Alberto Ginastera, innan Mikael Oscarsson välkomnade Dina och Jovan Rajs, 85 respektive 90 år.

De reser fortfarande runt i skolorna för att berätta om sina upplevelser under Förintelsen.

Dina Rajs beskrev hur hennes mamma sa till henne som femåring att aldrig säga något annat än att hon var kristen. ”Aldrig. Lovar du?” sa mamman med sträng röst.

Året var 1943 i det katolska Kroatien. När judar på Ungerns landsbygd våren 1944 skulle deporteras (delar av Kroatien var en del av Ungern före kriget) flydde familjen till en liten landsortsby där de anmälde sig som kristna och gick i kyrkan varje söndag – allt för att slippa att bli deporterade. Dina hade då fått namnet Maria.

Mötte Raoul Wallenberg

Vid två tillfällen var Dina i Budapest med sin farfar Nathan Weiss, där de träffade Raoul Wallenberg. Besöken är bekräftade i Raoul Wallenbergs dagbok, där Nathan Weiss namn är nedtecknat vid två tillfällen år 1944: 21 juli kl. 11.30 och 26 september kl. 12.00.

– Vid många tillfällen under hösten 1944 blev vi utfrågade av pilkorsare, men våra handlingar höll och vi blev befriade i januari 1945, sa Dina Rajs.

Jovan Rajs beskrev, precis som Dina, hur endast en liten del av den judiska befolkningen i hans hemby i före detta Jugoslavien överlevde Förintelsen. Han satt själv i koncentrationslägren Bergen-Belsen och Theresienstadt.

Statsminister Ulf Kristersson (M) beskrev hur Förintelsen påminner om vad den mänskliga ondskan är kapabel till.

– Men den påminner oss också om, att varje generation måste vinnas för demokratin och för den mänskliga värdigheten, betonade statsministern.

– Många har nu i decennier frågat sig: Hur kunde det här ske? Varför protesterade så få? Varför gjordes så lite? ”Aldrig igen” har blivit en förpliktelse, att ingen jude ska behöva frukta för sin egen säkerhet, någonstans. Allra minst i sitt eget hemland.

Ändå ser vi att antisemitismen brer ut sig – och efter Hamas terrorattack på Israel har hotbilden blivit akut, fortsatte han och beskrev händelserna den 7 oktober som det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen.

Dans och fyrverkeri

– Det illdådet fördömdes brett – men attacken firades samtidigt både i Sverige och utomlands, med dans och fyrverkeri. Hat, hot och våld följde i spåren. Det högtidliga ”aldrig igen”, blev i praktiken ”nu igen”.

Ulf Kristersson hänvisade till en artikel i Göteborgs-Posten som beskrev vad svenska judar utsätts för i sin vardag.

– Krossade rutor, hatiska budskap och fruktan för sin säkerhet. Det smärtar att läsa och höra deras berättelser om vad som sker i Sverige just nu, sa han.

– Några som intervjuas – och andra som jag har pratat med det senaste året – nämner speciellt tystnaden. Den från omgivningen, från vänner och bekanta. En tyst de factoacceptans, en normalisering. En lite uppgiven tystnad, som väcker frågan: kan vi bo kvar här?

– Vi har som land ett gemensamt ansvar: Att inte relativisera. Att bidra, inte bara med vackra ord, utan med konkret handling. För antisemitism kan inte tigas ihjäl. Tvärtom: Den frodas i tystnad, där de hotade kuvas. Antisemitismen ska bemötas och bekämpas.

– Den kommer från olika håll. Sedan länge från nynazism, högerextremism och autonom våldsbejakande vänster, och nu också från den intoleranta islamismen och från antisemitism med rötter i konflikten i Mellanöstern. Vi måste tala också om det, sa Ulf Kristersson och betonade att alla har en roll att spela: staten, kommunerna, civilsamhället och den enskilde.

– Min uppmaning till alla svenskar är: Stå inte tysta. Acceptera inte hatet. Säg ifrån.

Små steg och tystnad

Oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) påminde om att de fruktansvärda illdåd som skedde i koncentrationslägren föregicks av en gradvis förändring. Att gränserna flyttade steg för steg, lite grann, varje dag.

– Först i det lilla, i orden, fördomarna, lögnerna, den hatiska propagandan, avhumaniseringen. Först därefter bojkott av judiska affärer, allt mer begränsade möjligheter till utbildning, förbud att tjänstgöra som läkare, lärare, redaktörer. Och till sist allt mer osminkat: den nazistiska visionen om ett judefritt Tyskland, sa Magdalena Andersson.

– Rasteoriernas intåg i den praktiska politiken. Bokbålen, Nürnberglagarna, Kristallnatten, våldet, morden – alla de utstuderade grymheter och brott mot mänskligheten som blev Förintelsen. Låt oss påminna oss om, inte minst i vår tid, att det började i det lilla, i orden, i hatet och i alltför många människors tystnad, fortsatte hon.

– Det är vår skyldighet att minnas, vårt gemensamma ansvar, ett löfte att inte glömma. Och inte minst nu, när vi åter ser hatet gödas efter Hamas fruktansvärda terrorattack och det efterföljande kriget. Och det är ett läge som utnyttjas, både av islamister, högerextremister och andra extrema grupperingar. Mörka krafter som redan spär på en redan existerande antisemitism, varnade Magdalena Andersson och uppmanade till en principfast och kraftfull kamp mot antisemitismen.

Riksdagsresa till Polen

Lena Hallengren, gruppledare (S) och med i riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen, berättade därefter om riksdagsledamöternas studieresa till Polen i höstas.

Det var år 2007 som Mikael Oscarsson tog initiativ till riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen, som sedan dess högtidlighållit Förintelsens minnesdag i riksdagen varje år. Vid den minnesceremoni för Förintelsens offer som ägde rum i Stockholms stora synagoga i lördags tog Mikael Oscarsson emot Tjugosjunde januari-priset, som delas ut av Föreningen Förintelsens Överlevande i samband med Förintelsens minnesdag den 27 januari. Han prisades för sina insatser som initiativtagare och eldsjäl i det tvärpolitiska riksdagsnätverket.