80 år sedan danska judarna räddades

Av de 773 norska judar som sändes till Polen och Tyskland överlevde endast 38 av dem, vilket innebär att 35 procent av den norsk-judiska befolkningen – som bestod av ca 2 100 personer – mördades.

För nästan exakt 80 år sedan, den 29 augusti 1943, beslutade den tyske militärbefälhavaren om krigslagar i Danmark, och redan några dagar senare stod det klart för svenska UD att det endast handlade om dagar innan de danska judarna skulle attackeras. Den svenska regeringen insåg att den behövde agera.

När Sverige insåg att de danska judarna skulle deporteras gick regeringen ut i en sändning via Sveriges Radio den 2 oktober klockan sex på morgonen. Där varnade Sverige Nazi-tyskland för konsekvenser om judarna skulle deporteras och budskapet var också att alla danska judar var välkomna till Sverige.

– När även BBC rapporterade om Sveriges officiella uttalanden den 3 oktober gjorde det ett stort intryck utöver världen, säger Orna Keren-Carmel, historiker vid Hebrew University i Jerusalem som i sin forskning fokuserat på det moderna Skandinaviens förhållande till Förintelsen och till staten Israel åren efter andra världskriget.

Hennes doktorsexamen vid Aarhus Universitet i Danmark handlar om räddningen av de danska judarna och hur den har skildrats i israelisk historia.

– Både Danmark och Finland var väldigt tydliga med att skydda sin judiska befolkning medan Sveriges viktigaste insats var att de tillät flyktingarna att komma. Även om danska judar ville och kunde fly så behövde de någonstans att fly till. Sverige var därför orsaken till att räddningsaktionen kunde genomföras, säger Orna Keren-Carmel när Inblick träffar henne i centrala Jerusalem.

Hon konstaterar att uppmärksamheten kring Förintelsen i Sverige och övriga skandinaviska länder har varierat beroende på hur deras relation till Israel har sett ut.

Tesen bekräftas av att Göran Perssons Levande historia iscensattes samtidigt med hans diplomatiska försök att närma sig Israel.

I Sverige har uppmärksamheten kring 80-årsminnet av räddningsaktionen av de danska judarna hittills varit begränsad. Sjöhistoriska museet har precis avslutat en minnesresa med en utställning om svenska flottans insatser för att rädda tusentals danska judar över Öresund hösten 1943.

Minsveparen HMS M 20, som är ett av ett drygt tjugotal likartade minsvepare som i all hast byggdes på svenska varv under krigsåren, har från 30 juli till 20 augusti rest från Stockholm till Göteborg och besökt hamnar längs kusten med en utställning om den stora flykten.

Minsveparen är idag det enda svenska kvarvarande örlogsfartyget som deltog i det riskfyllda räddningsarbetet 1943.

På M 20 tjänstgjorde Kapten Lilienström och hans besättning i princip dygnet runt för att skydda och röja svenska farvatten samt rädda flyktingar under dessa stormiga höstmånader.

I varje hamn välkomnades nu allmänheten att gå ombord och bekanta sig med fartyget och lära sig mer om flykten över Öresund år 1943 via en mobil utställning, skapad av Sjöhistoriska och Föreningen M 20.

Orna Keren-Carmel beskriver hur Eichmann-rättegången i Jerusalem 1961 öppnade upp diskussionen och åminnelsen av Förintelsen i Israel och i världen.

– Efter rättegången, när alla kände till Förintelsens ondska och fasa, sa Israels förste premiärminister David Ben Gurion att nu måste vi uppmärksamma hjältarna, de individer som verkligen hjälpte till att rädda judar, berättar hon.

– Två år senare började Förintelsemuseet Yad Vashem att ge utmärkelsen ”Rättfärdiga bland folken”, och bland de alla första som fick denna utmärkelse var den danska motståndsrörelsen, det danska folket och den danske kungen.

Orna Keren-Carmel beskriver hur Raoul Wallenberg var nummer 31 bland de idag över 28 000 utmärkelserna.

– Han var central redan från den allra första början efter Israels tillblivelse, betonar hon.

– Sedan har uppmärksamheten kring Raoul Wallenberg – både i Israel och i Sverige – varierat beroende på hur relationen mellan Israel och Sverige har sett ut. Det finns i dag ett ökat intresse för hans livsgärning, vilket kan ha att göra med att länderna nu närmar sig varandra.

Det har ofta hävdats att relationerna mellan Israel och de skandinaviska länderna berodde på vad de skandinaviska länderna gjorde för judarna under Förintelsen. Men Orna Keren-Carmel menar att de goda relationer som redan existerade på 1930- och 1940-talen mellan israeliska och skandinaviska socialdemokrater bidrog till att fokus i Israel lades på räddningsaktionerna i de skandinaviska länderna medan ländernas mindre smickrande agerande inte fick så stor uppmärksamhet.

– Ofta har den danska räddningsaktionen beskrivits som en hjältemodig insats från lokalbefolkningen utifrån en humanitär utgångspunkt. I dag visar ny forskning att räddningsaktionen i stor utsträckning skedde ovanifrån, det vill säga från den danska staten till befolkningen, lägger hon till.

– Vi behöver inse makten hos diplomater och stater att visa vägen hur man ska hantera olika humanitära kriser. Ofta är det mycket fokus på individuella personer, men stater har mycket mer makt att agera, fortsätter Orna Keren-Carmel.

– Det var i själva verket de danska myndigheterna som sa: ”Vi vill inte att vår judiska befolkning ska råka illa ut.” Och det var de svenska myndigheterna som erbjöd norska judar som överlevde, samt judar i Danmark och Finland, att komma till Sverige för att de skulle kunna bli räddade. Det var beslut ovanifrån som möjliggjorde dessa extraordinära räddningsinsatser under kriget.

Orna Keren-Carmel konstaterar att alla de nordiska länderna – i varierande grad – försökte rädda sin judiska befolkning.

– Danmark är kanske det mest intressant exemplet. Danskarnas tydliga ställningstagande gjorde att tyskarna blundade för räddningsaktionen i oktober 1943. Det var viktigare för dem med goda relationer med Danmark än att fullborda Förintelsen av de danska judarna, säger hon och beskriver hur det var en stor diskussion i Yad Vashem i Israel år 1978 om den norska motståndsrörelsen skulle räknas som ”Rättfärdig bland folken” eftersom denna utmärkelse endast kan ges till enskilda personer.

– Men eftersom den danska motståndsrörelsen hade fått utmärkelsen redan år 1963 så beslutade man att även ge den norska motståndsrörelsen denna utmärkelse.

Medlemmarna i det danska motståndet såg räddningsaktionen som en kollektiv handling och bad därför Yad Vashem att inte erkänna motståndsmän enskilt.

Hon menar att de svenska räddningsaktionerna utifrån ett judiskt perspektiv var för små och att de skedde för sent.

– Om dessa räddningsaktioner hade startat tidigare hade judar kunnat resa vidare till demokratiska länder som inte var ockuperade. Man ska samtidigt komma ihåg att Sverige som ett neutralt land endast hade de diplomatiska verktygen. Man hade inga andra medel att agera utifrån. Det var en process från likgiltighet till diplomatisk aktivism. De använde sin diplomati på ett vist sätt. Det var därför som Raoul Wallenberg kunde rädda så många, men det skedde först i juli 1944, i slutet av kriget.

– Och varför koncentrerade sig Sverige på att rädda de nordiska judarna? Var det för att de var nordbor eller för att de var judar? frågar sig Orna Keren-Carmel.