Philippe Grumbach var en exceptionellt väl placerad person i det franska samhällets toppskikt i årtionden och hade franska presidenter, skådespelare och kända författare som nära vänner.
Han var en legendarisk publicist som under lång tid formade den redaktionella inriktningen för en av Frankrikes mest framgångsrika publikationer.
När han dog 2003 sa kulturminister Jean-Jacques Aillagon att Grumbach hade varit ”en av de mest minnesvärda och respekterade personerna i franska medier”, rapporterar BBC.
Han hjälpte till att rehabilitera den dåvarande senatorn – och blivande presidenten – Francois Mitterands rykte när han anklagades för att ha iscensatt ett påhittat mord år 1960.
Men han var också ”Brok”, en spion för Rysslands underrättelsetjänst KGB. Och han var inte ensam.
Enbart mellan mellan 1976 och 1978 fick ”Brok” – KGB-agent mellan 1946 och 1981 – ersättning motsvarande 250 000 euro (drygt 2,8 miljoner kronor) i dagens penningvärde för sina tjänster till KGB.
Vid tre andra tillfällen på 1970-talet fick han en extra bonus för att vara en av de 13 bästa sovjetiska spionerna i Frankrike.
Dessa penningtransaktionerna kunde senare användas för utpressning långt efter att de hade betalats ut.
Tio handläggare
Agenten ”Brok” var mycket uppskattad, med minst tio handläggare, enligt Mitrokhin-arkivet efter den avhoppade KGB-majoren Vasily Mitrokhins handskrivna kopior av KGB-filer som nu förvaras i Cambridge University.
Under presidentvalskampanjen 1974 försågs ”Brok”, på sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare Jurij Andropovs personliga uppmaning, med påhittade hemliga kampanjråd som Giscard d’Estaing skulle ha fått av USA om hur han skulle besegra Mitterrand och Jacques Chaban-Delmas under presidentvalets första omgång.
Det förfalskade dokumentet visades sedan upp för Chaban-Delmas och andra, för att försvåra samarbetet mellan honom och Giscard d’Estaing i den andra valomgången, där Giscard var den enda högerkandidaten, konstaterar boken ”The Mitrokhin Archive” från 1999.
Den statliga radiokanalen RFI (Radio France Internationale) beskriver hur flera franska mediekanaler enligt Mitrokhin-arkiven hade infiltrerats av ryssarna. Sex agenter och två hemliga kontakter vid franska nyhetsbyrån Agence France-Presse (AFP) hade rekryterats åren 1956–1980.
Journalister och ministrar
Under det kalla kriget fanns en utbredd föreställning om att den franska vänstern i hemlighet gick Sovjetunionens ärenden. ”Om vänstern vinner kommer vi att se sovjetiska stridsvagnar på Place de la Concorde”, varnade Michel Poniatowski, tidigare inrikesminister under Valéry Giscard d'Estaing några dagar före presidentvalet 1981.
Tre ledande befattningshavare för DST, Frankrikes motsvarighet till Säpo, publicerade i november 2022 en undersökning som avslöjade bevis och vittnesmål som franskt kontraspionage hade erhållit om hur många journalister, framstående politiker, parlamentariker och ministrar som hade komprometterats av KGB.
De nämnde exempelvis Claude Estier, ordförande för den socialistiska gruppen i den franska senaten mellan 1988 och 2004, skrev L’Express, som redan år 2016 visade att det fanns en fil i Estiers namn hos den rumänska underrättelsetjänsten, som betraktade honom som deras agent åren 1982–1986.
Med hänvisning till Mitrokhin-arkivet hävdade flera franska medier att KGB-agenten ”Giles” eller ”Gilbert”, som beskrevs som ”en nära vän till den blivande presidenten François Mitterrand”, var just Claude Estier, som själv förnekade uppgifterna. ”Giles” rekryterades 1955 av den tjeckoslovakiska StB, av KGB året därpå. Enligt Mitrokhin-arkivet fortsatte ”Giles” att förse KGB med ”information” som anses ha ”kommit från François Mitterrands omedelbara omgivning” åtminstone fram till 1981.
Erkände för sin fru
År 2000 konfronterades Philippe Grumbach av den franske journalisten Thierry Wolton angående sitt liv som KGB-spion. Den franske medieprofilen erkände inledningsvis sitt förflutna, men tog senare tillbaka uppgifterna och hotade att stämma Wolton om han gick vidare med den bok som han planerade. Wolton lade därför ned projektet.
Grumbachs änka Nicole berättade nyligen att hennes bortgångne man strax efter Wolton-besöket berättade sanningen för henne.
”Han förklarade för mig att han hade arbetat för KGB innan vi gifte oss”, sa hon i L’Express.
Thierry Woltons bok ”Le KGB en France” (KGB i Frankrike) från 1986 avslöjade det sovjetiska spionaget i Frankrike. Han har sedan dess skrivit ett tjugotal böcker om sovjetkommunismens historia och inflytande på fransk politik. Han menar att västerländska intellektuella som blundar, ointresset från demokratiernas ledare och kapitalistisk girighet hos företagare i väst höll liv i bankrutta kommunistiska regimer.
Nästan alla medier i Frankrike och flera stora brittiska mediehus har berättat om den högt uppsatte KGB-spionen Philippe Grumbach. I Sverige har nyheten om att KGB infiltrerat den franska journalistkåren förbigåtts med tystnad.
Försvarsminister och KGB
Redan i oktober 1996 avslöjade L'Express att en fransk försvarsminister under den socialistiske presidenten Francois Mitterrand var på lönelistan för sovjetblockets underrättelsetjänster på 1950- och 60-talen.
Charles Hernu, som värvades av bulgariska underrättelsetjänsten 1953, ska därefter ha arbetat för KGB, sedan varit rumänsk spion och sedan KGB-spion igen. L’Express uppgav att Hernu, som stod nära Mitterrand från slutet av 1950-talet, kunde få så mycket som 60 000 dollar för sina rapporter till KGB.
Artikeln säger att Mitterrand fick höra om ärendet om Hernu först 1992. Mitterrands svar blev: ”Vi kommer inte att skriva om historien. Betrakta detta som en statshemlighet.”
I Mithrokin-arkivet finns kodnamnen för en rad västerlänningar som spionerade för Sovjetunionen. Bland dem finns bland annat ”Solstickan”, täcknamn för Sveriges ambassadör i Moskva Rolf Sohlman, avslöjar ambassadören och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg i boken ”Palme omvärderad – Dagbok från UD och mordet på Sveriges statsminister”, som kom ut i slutet av förra året. Theutenberg, som skulle ha följt med Olof Palme till Moskva i april 1986, hittade själv uppgiften i Mithrokin-arkivet.
Tillsammans med ”Getingen”, täcknamn för diplomaten Sverker Åström, blev ”Solstickan” aktuell i efterdyningarna av livstidsdomen mot den svenske översten och KGB-spionen Stig Wennerström (med kodnamnet Örnen) år 1964.
Fransk-svenska operationer
”Det framgår alldeles klart i Otto Danielssons handskrivna dagböcker från maj 1963 att han identifierar ’Getingen’ som UD-mannen Sverker Åström”, skriver Bo Theutenberg och konstaterar att inrikesminister Rune Johansson, statspolischefen Georg Thulin och Säpochefen P G Vinge i maj 1963 träffade chefen för Säpos ryssrotel Otto Danielsson, som i sin redovisning av fallet ”Stig Wennerström” nämnde de två sovjetiska agenterna ”Getingen” och ”Solstickan”.
”Tage Erlanders dagböcker visar att statsministern var sysselsatt i över ett år med misstankarna om att Sverker Åström och Moskvaambassadören Rolf Sohlman (kodnamn Solstickan) var sovjetiska agenter”, skriver Bo Theutenberg i sin bok.
Både Rolf Sohlman (år 1965-1967) och Sverker Åström (år 1978–1982) hade placeringar i just Paris som svenska ambassadörer i Frankrike.
Från 1960-talet och framåt var Sverige utsatt för flera misstänkta KGB-operationer med fransk anknytning. Mer om detta i Inblick den 29 februari.
