Vi kan se två skördefält. Det första är de borttappade barnen inom kyrkan och församlingen. Det andra är omvärlden, de människor vi har runtomkring oss. För att förstå de två skördefälten och församlingens uppdrag i förhållande till dem behöver vi göra både en inomkyrklig analys och en omvärldsanalys.

Vi behöver fråga hur världen runt omkring oss ser ut. Några starkt framtonande drag i dagens samhälle är ökad kriminalitet, kriminella nätverk, skjutningar, mord, psykisk ohälsa, självmord, människor som kämpar med sina livsvillkor. Det byggs parallellsamhällen och subkulturer som står i total kontrast till samhället i stort. Kort sagt: tillståndet är alarmerande. De krafter som påverkar samhällsutvecklingen idag är negativa. De politiska systemen försöker allt de kan för att motverka de negativa krafterna, parallellsamhällena, subkulturerna och återskapa det svenska folkhemmet med trygghet, försörjning, välstånd, goda levnadsvillkor och rätt miljö.

Människor mår dåligt. Framtidsprofetiorna är dystra angående miljö, jordens överlevnad, ekonomi, inflation, arbetslöshet med mera. Dessutom skakar omvärlden rejält med ökade konflikt- och krigszoner.

Tillståndet i tiden tvingar kyrkan att göra en inomkyrklig analys och fråga: hur är tillståndet i församlingen, den kristna rörelsen? Har vi lyckats skapa en Gudsrikes-kultur där människor är trygga, känner sig hemma, blir frälsta, stannar kvar, blir lyssnade på och förstådda?

I Lukas evangelium det femtonde kapitlet berättar Jesus en liknelse om det borttappade silvermyntet. Det handlar om något som hade funnits i huset men som tappats bort och gått förlorat.

Vi har tappat bort människor, barn som en gång levde med Jesus i den kristna gemenskapen. Det finns alldeles för många som valt att lämna den kristna gemenskapen, besvikna och överkörda.

Vi måste våga se att det har förekommit andligt maktmissbruk via kontroll och manipulation, ibland med andliga förtecken, till och med. Profetians gåva har använts för att styra och kontrollera med andlighet.

De var silvermynt i våra händer, dyrbara gåvor, men valde att gå bort på grund av felaktiga förväntningar, religiösa system, religion och klyschor. Vi vägde och bedömde människors andlighet och ansåg att den inte höll måttet. Men vi hörde inte deras rop, såg inte deras längtan, deras naturliga gåvor i att uttrycka evangelium. Vi lyssnade inte, hörde inte, tog inte vara på signalerna, gåvorna och talangerna.

Jesus är tydlig med vad som är viktigast när han säger: ”Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” (Matt 16:26). När Paulus sätter upp kriterierna för en församlingsledare betonar han familjens betydelse. En kollega sa till mig vid ett tillfälle då jag prioriterade att gå med ett barn på fotboll: ”Inte kan det vara viktigare att gå på fotboll än till bönemötet i kyrkan.”

Församlingen som organisation, system, dess arbete och principer eller verksamhet som ska hållas igång, kan aldrig vara viktigare än våra barn, barnbarn, familj och deras liv med Gud. Om vi inte ska förlora vår själ måste vi se behovet av att prioritera barn, barnbarn och familj före system och verksamhet, så att inte kyrkan skymmer Jesus.

De borttappade barnen är ett skördefält som behöver arbetare med brustenhet, omvända hjärtan och kärleksfulla attityder. För att nå fram behövs frihet från felaktiga attityder, religiösa bedömningar och kontrollmekanismer. Kanske är vi i den tiden nu som profeten Malaki beskriver i Gamla testamentets sista verser, att fädernas hjärtan ska vändas till barnen och barnens hjärtan till fäderna.