Högtidernas starka symbolspråk och berättandet för traditionen vidare generation för generation, men judisk kultur är mer är högtider och tradition.
Framför allt är judisk historia mer än berättelserna från förintelsen, världens mest fruktansvärda folkmord. Anneli Rådestad skriver i Judisk krönika nr 3 inför bokmässan i höstas, att judisk kultur i Europa ofta kopplas samman med förintelsen och att samtida kultur hamnar i bakvattnet och att man ignorerar det livliga och mångfasetterade.
Lizzie Oved Scheja menar att israeler och amerikaner däremot fokuserar mer på skönlitteratur, samtida politik och humor när det gäller judisk kultur och inte förintelsen.
Dara Horn, en amerikansk romanförfattare som skrivit boken ”Why People Love Dead Jews”, konstaterar att det finns en ohälsosam besatthet av ”döda judar”. Vid mitt besök på bokmässan 2023 hamnade jag vid ett bord med judisk litteratur. Två män i kavaj och jeans stod vid bordet och skämtade med oss som tittade på böckerna. Ett samtal med självironisk humor pågick mellan männen, som med glimten i ögonen försökte sälja boktitlar med ganska groteska ansikten på pärmarna. En av männen höll fram en bok vars framsida inte tilltalade mig och sa att ”den här måste du läsa, annars missar du allt”. Det verkar som att delar av de nya generationerna judar vill bli uppmärksammade för något annat än andra världskriget.
En trötthet kan skönjas över att identifieras med död och utrotning. Rådestam skriver vidare i sin krönika att det är tragiskt om judar ses i rollen som tragiska figurer, offer som enbart kopplas samman med en offerkultur. Ordet ”jude” används ofta nedsättande, inte minst där antisemitismen frodas, och bilden av en judisk person förstås som någon väldigt religiös, klädd i hatt och svart rock.
Kunskap, forskning och innovation har fått ett stort bidrag från personer av judisk börd; väl känt är att många Nobelpris utdelats till just judar. Redan 1921 startade Chaim Weizmann tillsammans med Albert Einstein en insamling till ett hebreiskt universitet i Jerusalem. 1925 grundades universitetet, med andra ord innan staten Israel var utropad. Weizmann var övertygad om vikten av att skapa ett centrum för judisk andlig och intellektuell utveckling. Han ansåg det viktigt att bevara och utveckla den judiska kulturen.
För många år sedan besökte jag förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. Då var museet under uppbyggnad och inte så välfyllt med föremål och information som idag. Det jag såg tog tag i mig eftersom jag på den tiden inte hade så mycket kunskap om förintelsens verkningar. En bild som fortfarande sitter på näthinnan var en liten grupp utmärglade människor som bildade en sångkör.
Någon hade ett instrument och under bilden fanns en text som berättade att detta var en kör som möttes i ett av koncentrationslägren och sjöng. Det grep tag i mig att dessa människor, som såg döden i vitögat, samlades för att sjunga sina sånger. Musik, sång, litteratur, konst och mat är en del av judisk kultur.
Boken ”Judiska smaker och berättelser” är en kokbok där sjuttio personer medverkar med sina minnen från judisk mattradition. Berättelserna är präglade av pogromer och förföljelse men också av minnen från Sverige. Ibland har jag upplevt judar som ett stolt folk som är svåra att relatera till. Duktiga människor som har drivkraft och är framgångsrika i affärer. Människor som är präglade av sin historia men som har behållit sin särart i generationer. De har en historia som sträcker sig över årtusenden; kanske det kan ge dem rätt att hålla sitt huvud högt.
