Det är en beskrivning som passar bra in på situationen i Sverige idag. Den fruktansvärda skolskjutningen i Örebro i förra veckan är svårt att ta in. Skjutningen är den värsta i sitt slag i svensk historia. Minst elva människor har fått sätta livet till och ytterligare ett antal är skadade. Det är i första hand en fruktansvärd tragedi för de drabbade som kommer att förändra deras liv för all framtid. För Sverige som land är det ytterligare en smärtsam påminnelse om den grova våldsutvecklingen med sprängningar och skjutningar som blivit ett alltför vanligt inslag i vårt samhälle.
Nu reses röster som kräver förklaringar till att händelser av det här slaget kan inträffa. Vem var gärningsmannen? Kunde polisen ha förutsett händelsen? Vad gör de politiskt ansvariga? Vems är felet? Rykten sprids tillsammans med felaktiga gärningsmäns profiler och bilder på sociala medier. Det är som det brukar vara, Sverige söker syndabockar.
Gärningsmannaprofilen är en man i 35 års-åldern. Han verkar ha varit socialt isolerad och saknat umgänge. Han beskrivs som ”udda”, hade inget arbete, har bytt namn, fick inte göra lumpen men hade ändå vapenlicens. Psykisk ohälsa har säkerligen spelat en roll.
Polisens ansvar att skydda skolor och civilbefolkning är ett självklart polisiärt uppdrag. Men att i situationen ifrågasätta deras förmåga att skydda för att undvika känns magstarkt. Vi vill ha förklaringar och svar på vem som bär ansvaret och vems felet är för den situation vårt land befinner sig i. Frågorna om vem som bär ansvar och vilka åtgärder som görs på kort sikt är viktiga, men jakten efter syndabockar känns fel. Låt oss lägga ner den jakten.
Det känns som om skyddsmurarna runt det svenska samhället är raserade och att landet och folket är oskyddat. Att komma åt ondskan är en tuff utmaning, men ett måste för ett fungerande och tryggt samhälle. Destruktivt våld av det slag vi ser i Sverige idag har inte varit det ”normala” i det svenska samhället tidigare. Det är inget vi bara ska räkna in som en del av samhällsbilden och acceptera att det händer lite nu och då. Kriminalitet, kriminella närverk, skjutningar och sprängningar tillsammans med extremistiska rörelser och psykisk ohälsa är varningssignaler, som visar att det finns saker som inte står rätt till i samhället.
Det svenska folkhemmet håller på att rämna och vårt vackra och trygga land är skadeskjutet. Människor är rädda och känner stor otrygghet. Vi är i grunden sociala varelser och ett samhälle måste slå vakt om sin sociala frihet.
Nu behöver vi, och jag menar hela det svenska folket tillsammans med ansvariga politiker, andra myndigheter, polisen, organisationer, kyrkor och samfund, hela förenings-Sverige resa sig upp och tillsammans ta praktiskt ansvar. Vi behöver arbeta med helt andra frågor för att komma fram till gemensamma handlingsplaner och åtgärder. Vi behöver tänka över hur våldsdåd kan förebyggas och fundera på vad det är för samhälle som öppnar för en sådan handling.
Nu behöver vi arbeta tillsammans för ett tryggt och starkt samhälle av stabila familjer och hem, ett samhälle med vänner och grannar i samverkan mot destruktivitet. Ett samhälle som bygger på gemensamt ansvarstagande, relationer och gemenskap människor emellan blir stabilare än ett samhälle som förlitar sig på att myndigheterna ska lösa alla problem.
Ett samhälle där prestige och konkurrens får komma i första rummet är ingen lösning. Nu lägger vi ner stridsyxorna och krokar arm för att tillsammans återuppbygga ett tryggt land.
