En del inom svensk offentlighet har vaknat till och talar om att de ser antisemitismen och dess faror. Nu räcker det inte med att se, mana, vädja och förfasa sig. Nu handlar det om att bringa klarhet, i stället för att hymla i försiktighet och gå på tårna för den verkliga sanningen. Det räcker inte att ge försiktiga svar på frågan vad; nu måste frågan vem också besvaras.

Massmedia radar upp exempel på antisemitiska dåd och handlingar och försöker förklara vad som händer med argumenten att det handlar om en urgammal ideologisk förföljelse av det judiska folket, det är ingen ny företeelse och historien borde väcka avsky. Nu gäller det att satsa mer på information i skolan för att skapa kunskap om antisemitismens historia och det judiska folkets lidande. Det är bra men absolut inte tillräckligt i vårt mångkulturella och mångreligiösa land.

Antisemitismen är mycket mer än en historisk företeelse. Den är konkret och tar sig väldigt praktiska uttryck. Den judiska befolkningen vet mycket väl vilka som hotar dem, vilka manifestationer som kan urarta och vilka de ska undvika att avslöja sin judiska identitet för. Den israeliska flaggan bränns utanför synagogor, Davidsstjärnor målas på väggar och dörrar till hus där det bor judar, judiska barn får sina skolskåp nedklottrade med skrämmande ord, antisemitiska slagord skanderas vid propalestinska demonstrationer.

Nu måste frågan om vem besvaras. Vem bränner israeliska fanor utanför synagogan? Vem målar Davidsstjärnor på väggar och dörrar till judiska bostäder? Vem skriver antisemitiska slagord på skolbarns skåpsdörrar? Ingen vågar identifiera källorna och utövarna. De flesta myndighetspersoner samt massmedia tassar försiktigt runt både källa och utövare.

Ordföranden för Svenska kommittén mot antisemitism Ulrika Knutson uttalade sig om situationen i skrift i Expressen. Hon listade antisemitiska dåd som hänt sedan den 7 oktober runt om i världen och konstaterade att nu krävs det kraftfulla åtgärder. Hon lägger till att ”antimuslimska yttringar är oacceptabla och aldrig kan rättfärdigas med hänvisning till Hamas terrordåd eller antisemitiska ord i propalestinska manifestationer.” Men frågan kvarstår: vem är det som ligger bakom de antisemitiska dåden, slagorden och handlingarna?

Det antisemitiska hatet är konkret. Nu måste samhället våga se och identifiera källorna och säga som det är. Det går inte längre att skylla på extremhögern, extremvänstern eller nazisterna och Förintelsen. Nu handlar det om ett nytt hat. Ett hat som odlas bland muslimer i Sverige och Europa som har sin härkomst ifrån Mellanöstern. Barn impregneras och får lära sig från det att de är små att ”judarna har stulit vårt land, de hatar oss och vill döda oss”. Många, kanske de flesta, av barnen har aldrig varit i närheten av vare sig Mellanöstern eller Gaza.

Redan 2005 visade en studie från Forum för levande historia att antisemitismen inom den svenska befolkningen var ovanlig. Omkring 5 procent av de tillfrågade hyste antisemitiska åsikter. Men i samma studie kunde man läsa att bland muslimer så var det 39 procent som hade en ”systematisk antisemitisk hållning”. Liknande siffror upprepade sig i en studie från 2020.

Antisemitismen är konkret. Trots det verkar det näst intill omöjligt för myndighetspersoner med kunskap och insyn i problematiken att våga peka på källan till hatet. Verkligheten med antisemitismen i Sverige och Europa är att den inte enbart är begränsad till ett fåtal islamister eller politiska radikaler, utan de antisemitiska attityderna förekommer i mycket stor utsträckning bland muslimer i stort. Det är denna antisemitism som idag främst syns, hörs och känns för den judiska minoriteten.

Människor lämnar inte sina värderingar, traditioner och seder bara för att de flyttar till ett annat land. Antisemitismen odlas i miljöer av religiös extremism, i de subkulturer som skapas när människor placeras tillsammans i områden där dessa historiska fördomar råder och där extrema uppfattningar om det judiska folket betraktas som en sanning.