Mannen i huset svarade och vaktmästaren i Missionskyrkan var på tråden och ville prata med mig. Jag tog luren och fick veta att det kommit en man och en kvinna till kyrkan som absolut ville träffa mig på en gång. Jag bad att få avsluta middagen, men det gick inte, svarade vaktmästaren, för det var bråttom.
Jag lämnade middagen och åkte direkt till kyrkan. När jag kom in i foajén möttes jag av ett par i medelåldern som väntade på mig. De reste sig upp ur soffan och kvinnan ställde en rak fråga innan hon ens hunnit presentera sig: ”Jag undrar om man kan få bli helad?” varpå jag svarade: ”Absolut, det går bra, så varsågoda och sitt.” ”Det var bra”, svarade kvinnan, ”det är därför vi har kommit hit.” Jag kände mig ungefär som en läkare på en vårdcentral som tar emot en patient och föreslår att vi kanske borde prata lite först. ”Vad är problemet?” undrade jag.
Kvinnan berättade att hon hade problem med svår astma och förslitningsskador i axlar och armar och mycket värk. Hon arbetade i vården och hade fått höra av sina arbetskamrater att man kunde bli helad i Missionskyrkan och därför hade de kommit. ”Tro inte att vi är religiösa”, sa hon, ”vi går aldrig i kyrkan, men jag skulle behöva bli helad.”
Samtalet gick vidare och nu började det bli riktigt intressant. Efter en stund föreslog jag att vi kanske skulle be. ”Vänta lite”, svarade de och frågade: ”Hur lång tid tar det?” ”Låt oss säga fem minuter”, blev mitt svar och det tyckte de var bra, för de hade lite bråttom; deras barn var ensamma hemma och väntade.
”Då ber vi nu”, föreslog jag igen, varpå hon kontrade med ytterligare en fråga: ”Hur gör du?” Jag förklarade att jag gärna lägger händerna på dem och ber, men det fick jag inte. ”Du får inte röra mig”, sa kvinnan.
Jag föreslog då att de skulle sitta lugnt kvar i soffan och jag på min stol. ”Jag ber härifrån och ni tar emot där.”
Nu var allt ok och förbönen började.
De satt där i soffan, hon ganska avspänd men förväntansfull, och mannen stel som om han hade en eldgaffel i ryggen. Jag bad en enkel bön om att Jesus skulle röra vid dem båda och att kvinnan skulle bli frisk från astma och att förslitningsskadorna i axlar och armar skulle läkas ut, samt att all smärta skulle upphöra.
Jag tittade lite försiktigt på dem under bönen för att se vad det skulle bli för reaktion.
Plötsligt men lugnt och stilla kom Guds kraft över dem båda och de sjönk ner i soffan, helt lugna och avspända. Jag avslutade bönen och frågade hur det kändes, varpå kvinnan svarade med att dra långa djupa andetag utan problem.
Hon lyfte sina armar och prövade om smärtan fanns kvar, men den var helt borta. Nu existerade varken tid eller rum längre och ett samtal om Jesus frälsaren vidtog.
Mötet med paret i Vilhelmina avslutades med att vi bad en frälsningsbön tillsammans, och paret som aldrig gick i kyrkan tog emot Jesus. Så ja, det går bra att få bli helad.
